Med anledning av Dagens artiklar om nattvardsfirande och det faktum att jag är intervjuad, vill jag gärna tydliggöra några tankar. Detta är skrivet i relativ hast och utan att jag ger så mycket argument för allt just nu. Så här tror jag:
Jag tror att när Jesus instiftade ”nattvarden”, så instiftade han verkligen en särskild måltid som var en särskild rit, en tradition. Han menade att från och med nu skulle hans lärjungar vid ett särskilt tillfälle och upprepade gånger för all framtid, till dess att Jesus kommer tillbaka, fira en särskild måltid till minne av hans död för oss. Det var alltså tanken från början att detta skulle vara en tradition, som ska föras vidare till dess att Jesus kommer tillbaka.
Jag läste alldeles nyss en bra artikel om ”biblical inerrancy” eller ”felfrihet”, som någon översatt det. Vad menas med detta begrepp? Läs gärna denna mycket goda analys av den evangelikale teologen Kevin J Vanhoozer. Han visar bland annat att denna lära, även om den först formulerades i ord på 1800-talet av bland annat Princetonteologer som Charles Hodge och B B Warfield, ändå alltid varit implicit och underförstådd i den kristna kyrkans historia. Många läror formuleras ju inte i ord förrän det finns ett behov att göra det. Det är i mötet med andra ideologier och villoläror som många läror första gången formuleras i ord, och då är det alltså inte nya ”uppfinningar”, utan endast formuleringar av det man redan trott och lärt men inte uttryckligen formulerat i ord. Ett annat exempel på det är treenighetsläran. Vanhoozer förklarar också tydligt vad denna lära betyder och inte betyder på ett bra sätt. Han ger här en kritik av Princetonteologerna för deras speciella förståelse av språk och tolkning, som han menar var ny med dem. Det läran om inerrancy handlar om, däremot, var inte nytt med modernismen.
Jag anser att alla som predikar och/eller är ledare i någon församling borde läsa och begrunda denna artikel, och givetvis ännu mer de böcker som skrivits av den teolog det handlar om.
Jag visste inte tidigare att Sverige användes som exempel på detta sätt. Samtidigt är jag inte förvånad. Det är hämtat ur en Dagenartikel och det är statsvetare Magnus Hagevi som är intervjuad. Läs hela artikeln för att få sammanhang:
Tim Keller riktar i en artikel på The Gospel Coalition ett välmenat förmaningens ord till alla oss som beundrar hans predikokonst: Försök inte imitera på ett felaktigt sätt! Många har lagt märke till att Keller inte bara är en god exeget av bibeltexterna, utan också av den samtida kulturen och att han på något sätt lyckas väldigt väl i att predika in i vår kultur, ofta med en mängd goda citat från rad betydelsefulla tänkare.
Vi lever i en spännande tid. Det är första gången sedan medeltiden som en påve frivilligt lämnar sitt uppdrag(1, 2, 3, 4, 5). Jag ämnar inte fördjupa mig så mycket över det just nu, men jag följer utvecklingen med intresse. Jag kan dock inte låta bli att fundera över en avslutande rad i påvens tillkännagivande av sin avgång. Det finns att läsa på Vatikanens hemsida och på länken 2 ovan i tidningen Dagens översättning. Han skriver:
”And now, let us entrust the Holy Church to the care of Our Supreme Pastor, Our Lord Jesus Christ, and implore his holy Mother Mary, so that she may assist the Cardinal Fathers with her maternal solicitude, in electing a new Supreme Pontiff.” (kursiverat av mig)
Den kursiverade texten lyder i min översättning: ”… och bönfalla hans heliga Moder Maria, att hon må assistera kardinalfäderna i sin moderliga omsorg i att välja…”
Min enkla fråga till alla katolska vänner är helt enkelt: Hur i hela friden ska jag som enkel evangelikal pastor kunna tolka detta som annat än en bön till en person som gjorts till en gudinna?
Jag känner stor spontan glädje över nyheten att Niklas Piensoho, pastor i landets största pingstförsamling, ska bli kaplan för riksdagens kristna grupp. Han efterträder prästen Carl-Erik Sahlberg i den uppgiften. Han har tidigare haft andakt i gruppen och predikade även vid den gudstjänst som hölls för hela riksdagens och regeringens ledamöter vid riksdagens öppnande tidigare i höstas. Att vara kaplan för riksdagens kristna grupp som för närvarande endast består av 35 personer, innebär naturligtvis också en mycket större kontaktyta än de 35.
Det är naturligtvis oerhört glädjande att just en pingstpastor och evangelikal kristen får detta förtroende att i detta sammanhang få företräda den kristna församlingen och den kristna tron. När detta händer, så kan jag inte låta bli att associera till en annan sak – skolornas julavslutning i kyrkor och 18 mestadels frikyrkopastorers protest mot detta.
Martin Ekenvärn, den före detta pingstpastorn som nu ska konvertera till katolik, har skrivit ett intressant blogginlägg om ett av de största problemen inom protestantismen – dess splittring. Utifrån det förklarar han varför han finner lösningen i den romerskt-katolska kyrkans läroämbete. Det är ett intressant inlägg som förtjänar ett mer genomtänkt svar än vad jag hinner med just nu. Men
När man läser i Dagen idag om hur den statliga ungdomsstyrelsen ger bidrag till ett projekt i som syftar till att förändra ett kristet samfunds tänkande och agerande i en viss fråga, så undrar man ju i vilket land man befinner sig i. De ger alltså pengar till organisationen EKHO som är en s k ”kristen” organisation motsvarande ungefär RFSL och som arbetar för att driva den typen av frågor i kristna sammanhang. Nu vill den organisationen genom ett speciellt projekt påverka Frälsningsarmén i Sverige att ändra uppfattning i HBQT-frågor.
Men denna ungdomsstyrelse har så vitt jag minns gjort en del märkliga saker förr, så det bästa kanske vore att avskaffa den helt. Det verkar sitta en del beskäftiga individer där som inte begriper vad demokrati är. De begriper uppenbarligen inte vad religionsfrihet, föreningsfrihet och yttrandefrihet betyder. Sådana personer borde inte ha rätt att fördela statliga pengar på detta sätt.
Jag tycker dock att Marie Willermark, Frälsningsarméns ledare, svarar på ett onödigt diplomatiskt och tillmötesgående sätt. Nu är det naturligtvis alltid svårt att veta vad hon egentligen sagt i en intervjusituation som kanske skedde via telefon med en för henne kanske okänd journalist. Men jag tycker ändå att det inte finns någon anledning att vara så mild i talet i detta fall. Så här hade jag hellre sett att hon svarat (Det är alltså mina svar som följer här, inte Marie Willermarks):
Dagen har en intressant artikel idag om förre pingstpastorn Martin Ekenvärn som nu ska konvertera till katolicismen. Det är naturligtvis inte en väg jag skulle rekommendera eller ta själv, men samtidigt måste vi respektera honom för hans val. När jag läser på vad han säger i intervjun, så kommer jag att tänka på några saker.
Senaste kommentarer