Detta måste jag säga att jag förstår mycket väl… missa inte det, ni som har möjlighet: http://www.9marks.org/blog/how-t4g-gave-me-vision-massive-single-site-single-service-churches. Jag förstår inte dem som vill splittra upp större församlingar i små församlingar. Det verkar som om de inte ser vilka fördelar de har. Däremot förstår jag strategisk församlingsplantering.
Tyvärr har jag inte haft möjlighet att denna gång delta i den apologetikkonferens som just ägt rum i Stockholm, där den välkände kristne apologeten William Lane Craig har talat. Men jag kan desto mer glädja mig över att en hans mer lättillgängliga böcker nu har kommit ut på svenska. Den heter Till trons försvar – handbok i kristen apologetik och har utgivits av Credoakademin. Jag har läst den på engelska tidigare, den utgavs ursprungligen 2010. Det är en bok som jag varmt kan rekommendera. Jag tror också som det står i Dagens reportage att vår tids människor egentligen inte är fullt så postmoderna som många vill ge sken av. Ingen kan leva med total relativism i praktiken. Livet och verkligheten är inte sådan. Den moderna nyateismens förespråkare gör allt de kan för att motbevisa all religion och särskilt kristendomen. För dem är det inte frågan om att allt är relativt och att var och en blir salig på sin tro. Där är det svart och vitt som gäller. Därför blir apologetik av det slag Craig bedriver mycket viktigt. Han visar med tydliga intellektuella argument att den kristna gudstron är rationell och att ateism och agnosticism inte är det.
Tags: apologetik
Jacob Rudolfsson, samordnare för Svenska Evangeliska Alliansen, skriver i en artikel i Dagen idag om vikten av att ha en bibliskt förankrad syn på Jesus och en förkunnelse av evangelium som inte bara är färgad av att försöka ge gensvar på det man upplever som tidens behov. Exempel på det är det ”terapeutiska evangeliet”, evangeliet utan slutlig dom, det moralistiska evangeliet, det aktivistiska evangeliet.
Jag skriver under på det. Jag tänker ofta som förkunnare att jag är kallad av Gud att predika Hans eviga evangelium och att det inte är min uppgift att lägga fram egna funderingar över livsfrågor eller att försöka skapa något anpassat budskap som ska ”möta behoven”. Jag tänker ofta på vad Paulus sade till de äldste från Efesus:
Jag är som förmodligen väldigt många andra ganska kluven inför ämnet religion i TV. Jag hör inte till dem som sitter och tittar på TV-gudstjänster. Tillrättalagda och anpassade tillställningar är inte min melodi. Ej heller tror jag på att sända hyperkarismatiska gudstjänster som TV-program, med personer som inte tillägnat sig vad Paulus skriver 1 Kor 14 om hur människor med nådegåvor ska bete sig med tanke på de utomstående. Jag misstänker att den typen av TV-sändningar kan spä på vissa fördomar.
Det är ett intressant och viktigt samtal som förs nu om att vara uppvuxen i frikyrkan (se Dagen 1, 2, 3, 4). Denna gång startade samtalet på grund av journalisten Sofia Mirjamsdotters twitterinlägg och blogginlägg om just hennes uppväxt. Hennes berättelse är skakande. Det är tragiskt att någon ska behöva uppleva dubbelmoral på det viset. Det är tragiskt när församlingar mer värnar om den fasaden än om innehållet. Vi får innerligt hoppas att vår varumärkesfixerade och försäljarmässigt inriktade tid inte gör att vi som frikyrka går in i ytterligare en fälla av att putsa det yttre. Jag tror att detta beror i väldigt stor utsträckning på den ”mänskliga faktorn”. Om vi frikyrkor hade haft en mer korrekt och biblisk teologi vad beträffar människosynen och frälsningsläran, hade det kanske inte helt löst alla problem eller förhindrat alla missbruk, men kanske självaste hyckleriet inte hade haft samma möjligheter att bedra vår tanke.
Jag talade nyligen med en kvinna som fungerar utmärkt som evangelist i sin vardag. Hon berättade att hon nyligen varit inkallad till sin chef och fått frågan om hon berättar om evangelium på sin arbetsplats – för det får man ju inte. Hon frågade då sin chef om det var OK om hon och de kristna kollegorna började använda yoga och mindfulness och liknande för klienterna. Det fick de gärna göra, sade chefen förtjust, och poängterade att även hon var kristen! Dagen har en insändarartikel idag där skribenten berättar om en liknande situation. Han är sjukgymnast och får höra att det inom den offentliga vården gärna får användas qigong och liknande metoder inspirerade av österländska religioner som hinduism och buddhism. Däremot, som skribenten påpekar, höjs det ju nu röster att psalmsång och andakter för äldre på vårdboenden ska avskaffas, trots att de äldre vill ha det. Att skolavslutningar ska hållas i kyrkor vållar ju också numer ofta strid.
Den tanke som slår mig i sammanhanget är att vi sett detta förr och inte så sällan heller! Nämligen, Read the rest of this entry »
Tags: avgudar, Konstantin, kultur, österländsk religion
Jag skrev i min förra bloggpost att jag inte kallar mig kalvinist, men däremot ibland reformert. Jag vill med detta inlägg stryka under ordet ibland. Det är nämligen lite problematiskt med detta begrepp.
Å ena sidan är det ett ganska vitt begrepp som av vad jag förstår mer verkar syfta till en viss kategori av protestantiska kyrkosamfund som inte är lutherska eller baptistiska eller metodistiska, men som i alla fall är barndöpande och som på något sätt inte bara läser Bibeln kristologiskt, utan också verkar se andra sätt på vilka vi står under Skriften eller kan läsa den. Vilken teologi de egentligen har är dock mer oklart för mig. Till denna skara räknar jag alla de samfund som är medlemmar i World Communion of Reformed Churches. Jag hör inte till dem, men det gör däremot Svenska Missionskyrkan! Ni kanske förstår varför jag känner mig lite oklar över vilken teologi denna organisation representerar.
Jag har i veckan befunnit mig på pastorsakademins sista vecka i Jönköping och haft det mycket trevligt. Det har varit en bra sak för oss pingstpastorer, både socialt och kollegialt. Därför är jag lite sen med detta inlägg som anknyter till de artiklar (a, b, c)i Dagen som handlar om kalvinismen och där jag är intervjuad. Hittills är det dock bara Jonas Melin, som också är intervjuad, som har skrivit om detta.
Jag kallar mig inte kalvinist, men ibland kallar jag mig reformert, och jag tror att de flesta reformerta föredrar det ordet. Den reformerta traditionen är nämligen en ganska bred teologisk tradition och en ganska bred kyrklig tradition. Det finns inte en föregångsman – bara – som är så stor och avgörande för läran att alla andra försvinner. Det är alltså inte bara Jean Calvin (1509-1564) som påverkat den reformerta traditionen till att bli vad den är idag. Han är inte så viktig för de reformerta som Martin Luther är för lutheranerna.
Det är intressant att följa den debatt om frikyrklighetens kris som blossat upp efter Sigfrid Demingers artikel om detta i Dagen. Nu intervjuas han i en av de största Dagenartiklarna på länge – ett i sig glädjande fenomen att vissa artiklar tydligen kan få lov att vara långa – och upprepar och förtydligar sina tankar. Det finns en del man kan hålla med om, men också sådant man kan sätta frågetecken kring. Jag tillhör personligen den kategori som lika gärna kunnat fira gudstjänst inom en rejält karismatisk pingstmiljö som en strikt liturgisk svenskkyrklig ram. Jag kan se fördelar med båda sätten och jag tycker att båda ”stilarna” borde finnas kvar. Men, båda dessa varianter av gudstjänst blir tunna och innehållslösa om inte de som firar och de som leder är personligt och varmt troende kristna. Ingen stil är ett självändamål och vi måste alltid vara självkritiska utifrån Bibeln oavsett var vi hör hemma.
Jag tycker att debatten om frikyrklighet och svenskkyrklighet som pågår just nu är intressant, om än spretig. Den initierades av Sigfrid Demingers artikel i Dagen, i vilken han uttryckte sin kritik mot det han menar vara ett förytligande i frikyrkans gudstjänstliv. Själv drog han konsekvensen att han som i ungdomen gick ur Svenska kyrkan ”för att man inte ska vara med i två kyrkor samtidigt” nu åter har gått med i Svenska kyrkan. För där finner han ett rikare liturgiskt liv, som inte bara är ytlig underhållning. Som jag förstår Deminger, så menar han att man genom Svenska kyrkans liturgi lättare kommer nära heligheten, medan frikyrkan har utvecklats åt andra hållet.
Senaste kommentarer